I'm stronger because I had to be...
I'm smarter because of my misstakes...
Happier because of the sadness i've known...
And now wiser because I learn... Never give up your hope and dreams, life can be hard, but it dos'nt destroy you, it only makes you to who you are. Be proud, don't appoligize for who you are. You can never be anybody but yourself. ?

Hej alla!
Har varit ledig sedan i fredags då skolan slutade då. Min ledighet tar slut i morgon och då börjar jag jobba igen. Det har verkligen varit en välförtjänt ledighet. Under denna ledighet har jag kunnat skaffa lite inspiration till renovering av lägenheten. Så idag sitter jag och njuter, kollar tidningar, Pinterest och googlar hej fullt för inspiration. Det ska bli nytt golv, köket skall renoveras, och hallen. En kaffe på det är supermysigt, och jag kan drömma mig iväg hur allt kanske kommer se ut i framtiden. Vi har smått börjat göra i ordning hallen, här är en sneakpeak på ett bord vi snickrade ihop i söndags! Är jättenöjd! ??

Matilda

Som jag berättade tidigare i förra inlägget, är en stor del av mig min epilepsi. Många kanske inte vet vad epilepsi är, eller tror sig veta. Så tänkte dra det kort.

Epilepsi för mig som nu vuxen är att konstant leva med oron att kollapsa och få anfall beroende på att man inte skött vardagsrutiner, som att ätit ordentligt, sovit för lite, tränar för hårt etc. Som i sin tur kan leda till döden. Ja döden, hjärnan får inget syre under ett anfall och efter tillräckligt lång tid leder det till döden. Det är vad jag är rädd för i allafall. Det är självaste sanningen i ett liv med epilepsi, sen på det massa komplikationer med mediciner. Men som sagt det är vad jag kan gå runt och gnälla över. Som mina demoner konstant påminner mig om. Dock tror jag att det inte är lösningen på något. Epilepsin är en del av mig, alla har vi våra problem och våra demoner som vi är tvugna att tampas med. Ibland är det så svårt att man inte över huvud taget vet någon väg ut. Man har ingen att prata med under de svåra tiderna som egentligen förstår, förstå mig inte fel, har jättemånga som stöttar mig men inte någon som faktiskt förstår vad jag går igenom. Sen har man de här underbara tiderna då man inte blir påmind om sjukdomen och kan njuta av livet. Då njuter jag fullt ut.

Hur jag tar mig runt mina demoner är genom sunt förnuft, att våga vara självisk och skratta mycket!

Hej alla!
Jag har nu tagit mig ur min comfort-zon och valt att börja blogga. Varför hålla inne på sina tankar, idéer och känslor när man kan dela med sig av dom och kanske hitta andra människor som tänker eller har tänkt likadant.

Mitt liv är fyllt av underbara människor, värme och kärlek. Älskar konst och design och pluggar till biolog. En stor del av mitt liv är också min epilepsi. Har tidigare inte valt att prata om den, men med åldern och insikten blir det jobbigare att förtränga, då det är svårt att hitta personer som förstår en i det hela.

Har i denna blogg tänkt dela med mig av detta liv, hur jag tampas med min vardag som många andra där ute, vare sig diagnos eller icke. Att förhoppningsvis kunna dela med mig och hjälpa andra som går igenom liknande. Och förhoppningsvis förmedla att det kan gå att leva ett helt OK liv med diagnos.

Matilda